På samma sätt som regnet smälter snön och får den att töa bort, på samma sätt har tårarna löst upp isklumpen som fängslat mitt hjärta. Sakta börjar nu blodet pumpas runt. Varmt blod, som tinarupp frusna och stela leder. För varje slag slår nu hjärtat hårare, starkare. Får mer och mer blod att pumpas runt. Ger mer värme till korppen, mer syre till hjärnan och mer ork till hjärtat. För nu är jag på väg tillbaka till ljudet av smältande snö.

Allt för länge har jag nu vandrat den lätta, upptrampade, asfalterade stigen. Bara stormat fram utan att tänka, känna, se mig omkring eller reflektera. Utan att välja har jag tagit den säkraste, lättaste vägen. Men livet är inte lätt. Man måste kämpa för varje andetag och be döden dra åt helvete. Så nu väljer jag att kliva av den förutbästamda, lätta, färdiga, formade stigen. Nu ska jag söka mina egna vägar. Trampa upp mina egna nya stigar och framförallt följa mitt hjärta.

Men även i den vackraste skog finns förädiska rötter som vill fälla mig till marken, men varje gång jag snubblar fångar trädens grenar mig. På samma sätt som du fångar mig när jag är på väg att halka i allt slask.

Nu mera väljer jag den väg jag vill gå! Den väg som känns rätt! Även om den är svårare, håradare och gör ondare för då är det iallafall mitt eget val!
"Fyll inte livet med dagar, utan dagar med liv!"
//Kärlek