Det var mitt i natten när Alice hade bestämt sig. Det fick bära eller brista. Nu eller aldrig. Trevande hittade hon sina kläder. En tjock tröja och jeansen. Sakta drog hon på sig kängorna och tassade ner för trappan. Hans hus låg ju bredvid. Försiktigt tog hon upp en sten och kastade på fönstret. Ett sömndrucket huvud stacks ut genom fönstret. ”Kom ner. Snälla.” Rösten darrade när hon viskade. Han nickade bara. Fönstret stängdes bara för att dörren i näste stund skulle öppnas. ”Kom” Arvid tog hennes utsträckta hand. Tillsammans promenerade de till lekplatsen och stället med deras hemliga koja. Så fort de kom fram kastade sig Alice ner i snön och började göra en snöängel. Arvid skrattade. ”Du är galen” Skakade på huvudet och följde efter...
   Tillsammans låg de där, hand i hand, i sina snöänglar och tittade upp på stjärnorna. Ingen kände kylan. Trots att det tagit en stund att reda ut allt som hänt den där kvällen för nästan sju år sedan.  ”Jag har alltid vetat att du skulle komma tillbaka till mig”, Arvids röst var mjuk. Alice log. ”Det tog mig bara en stund att hitta tillbaka hit”...

Detta var sista delen i Novellen Snöägel. Tack för att ni läst! Om ni vill så får ni vänner, gärna skriva vad ni tycker om den. Vill ni läsa hela från början till slut, rekomenderar jag att trycka på kategorin poesi och skrolla ner till del ett. Där ligger alla inläggen i rätt ordningsföljd, utan en massa andra inlägg emellan. Massa pussar till er fina vänner! PUSS