Just nu är jag en blomma. En liten vit blomma eller kanske lila?! Lila. Jag är en liten lila blomma, som så fort solen lyser på mig slår ut i lycklig blom, bara för att i nästa stund, när solen går i moln, börja skrumpna ihop.  För att så fort solen tittar fram igen, från sitt gömmställe bakom molnen, snabbt återhämta mig. Varför kan jag inte leva utan solen. Varför är min lilla, lila blomma så skyddslös utan solen. Varför klara den sig inte utan solen. Varför kan den inte vara starkare?!

Jag orkar inte bli besviken och dö en bit i taget, bara för att i nästa stund leva upp. Det kräver så fasligt mycket energi och det gör så fasligt ont. Men vad ska man göra. Blomman kan inte leva utan solen och jag, jag kan inte leva utan kärlek. Fast att den gör ont, gör mig besviken och arg. Trots att jag, precis som blomman, känner mig övergiven ibland. Kan jag inte sluta hoppas, sluta jaga och sluta tro....

För:"Hur många gånger våra bandn klipps ska jag knyta dem igen"
Jag kan inte leva utan dig. Du är min egna personliga sol! Så snälla, lys för mig. Smek min blomma med dina underbar strålar och ge mig värme i denna mörka vinter tid! Jag behöver dig!

//Love