Läste finaste Elsa Billgrens blogg där hon fått frågan om hon har en livskris just nu och hennes svar var att hon nog jämt hade en livskris. Jag kände så igen mig i det. Att jämt ha en livskris. Att det alltid finns obesvarade frågor i livet och saker att oroa sig för. Jag är en tjej med konstant för mycket tankar. Det är liksom aldrig tyst. Aldrig fullkomligt lycklig. Alltid något att fundera på. Något som skaver. Något som kliar inombords. Jag brukar kalla det för mitt mörker. För jag har ett sådant. Ett mörker inom mig. Jag är en konstnärssjäl. Det är därför jag kan skriva som jag gör. Det är därför jag kan beröra. Men med denna konstnärssjäl kommer mörkret. Det är liksom ett paket. Det är vad som gör mig till den jag är, så på ett sätt är jag tacksam mot mörkret. Även om det gör att jag konstant har en livskris, är superduktig på att förstora upp saker och bäst på att försvinna i tankar. I mitt liv är det konstant dramatiskt och det kan nog vara tröttsamt för dem i min närhet, så tack för att ni står ut med mig! Men det är sådan här jag är och jag är faktiskt lycklig såhär. Även med mitt mörker, min konstnärssjäl och mina tankar. För jag vet inget annat och jag kan ju inte vara någon annan än mig själv…

Måste bara säga att jag älskar citatet i bilden. Känns så himla rätt. Som om en sten föll

från mitt hjärta när jag läste det. Ibland har vi nog lite för höga krav på oss själva....