Idag är den riktiga vintersäsongens sista dag. Igår var det bartömmningen på Bustamoon och städnings konsert på bygget. Idag packas och städas det i flera lägenheter på Torpet. Sjön har spruckit upp, liftarna stänger om en vecka och även om inte alla åker under nästa vecka utan kommer vara kvar till andra veckan i maj, så är detta ändå slutet på den riktiga vintersäsongen. Sedan är det bara städning och städning kvar i systemet. På något sätt är detta charmen med säsong. Att man vet att det kommer ta slut. Att man inte år ut och år in ska städa. Men ändå är det alltid lika sorgligt. För det är slut på ett så definitivt sätt. Det blir liksom aldrig samma säsong två gånger. Det blir aldrig likadant igen. Lite som livet egentligen borde vara. Att man tar vara på varje månad, varje vecka, varje dag, varje minut och varje sekund för man vet att det inte kommer ett likadant ögonblick igen. Sådant vi i dagligt 9-5 liv rätt lätt glömmer. Då man bara tuggar på i ekorrhjulets eviga snurrande och glömmer att njuta av det som är runt en. Något som livet som säsongare definitivt lärt mig göra. Varje dag borde kännas som att göra säsong. Vara så uppskattat. Vara så sörjt när det är slut. Dessutom är detta tredje säsongen för en hel del av dem jag umgåtts med och det betyder att det högt troligt inte blir en fjärde med samma gäng. Så idag njuter vi av det sista. Klämmer ur det sista av säsongen. Av tiden tillsammans. Sedan, i takt med att snön smälter, finns bara minnena kvar. Minnena av en fantastisk säsong. Som även med sjukdom, livskriser och motgångar ändå varit fantastisk. Jag är så lycklig att få träffat er igen, spenderat en till säsong med er. Även om detta inte var vad jag tänkt mig, så var det precis vad jag behövde. En till (sista) vintersäsong med er fina människor. Ni är så älskade, varenda en. Nu ses vi till sommaren för att prata minnen och för att skapa flera. Hejdå säsongen!