Solnedgång, vågor och viden som rivier i håret. Jag har saknat havet. Verkligen saknat det. Jag kommer aldrig tröttna på havet. Jag kan titta på det i timmar, dagar, år. Det är i ständig förändring. Aldrig det samma. Alltid något nytt. Jag kommer alltid vilja bo nära havet. Alltid längta dit. Alltid längta hem. Solnedgången på Sunset Point i Hokitika var fantastisk. Även om det var molningt och händerna frös till is, så var det fantastiskt vackert. Att sedan gå en promenad rätt ut i skogen utan att få prata eller lysa var spännande. Helt plötsligt öppnade sig en U-formad klippväg och längs väggarna lyste tusentals blå prickar. Det var som att komma till Avatar. Magiskt! Nu blir det té, choklad och en bok. Imorgon fortsätter resan med Lallybilen.